Mikaelas

Jag är så bitter, det är jag. Tänker inte be om ursäkt för något. Passar det inte kan ni väl prata med nån annan om det eftersom att skitsnack är bland det lättaste folk har att ägna sig åt.
Jag ska fan aldrig planera någonting i mitt liv igen, det blir ju ändå inte på det sättet. Det som sker, sker.
Jag ska aldrig, aldrig mer säga att jag hittat mannen i mitt liv, den största kärleken. Inte tänka på bebisnamn och planera framtiden. Inte vända ut och in på mig själv och definitivt inte räkna med att någon ska räcka ut en hjälpande hand eller erbjuda en axel att gråta mot.
Man lär sig livet ut och det är fan inte så kul att se sanningen. I slutändan är det mitt fel. Det är jag som valt att de senaste åren ägna mig hundratio procent på allt som har med alanya och "turkfruar" att göra. Don't do it säger jag bara! Sen sitter man där utan varken man eller vänner. De vänner man har är lyckliga i sina förhållanden och det enda man fortfarande hör om är samma problem och samma drama och lycka som förr så man lurar sig själv att man fortfarande är med.
Just keeping it real! (My reality)

Jag skäms att säga det, men idag har lag legat absolut hela dagen i sängen och kollat på en serie.. Men som jag skrivit förut har jag ju gett mig själv augusti ut. Börjar dra ihop sig rejält. Bara fram till fredag kvar. Sen ska jag förändra dels mitt yttre lite men även mitt beteende. Då är det slutdeppat, på lördag!
I och för sig står hösten för dörren och då brukar det ju bli lite deppigt. Känner redan nu hur trist det är att det blir så mörkt om kvällarna.
Känner mig så jäkla ensam.. Det är inte det att jag tycker att alla ska höra av sig 24/7. Men man kan väl kanske höra av sig ibland då och då. En del har så konstigt beteende tycker jag. Själv är jag sån också som inte gärna hör av mig själv för då känns det som att jag liksom tigger om uppmärksamhet. Livet har inte stannat för andra, jag förstår det men en liten besvikelse är det allt. Less blir man.

And I know that it's a wonderful world but I can't see it right now

Många tankar och känslor som farit runt i huvudet och kroppen idag. Ett uppbrott leder tydligen till att man blir ganska skinny i alla fall. Det har jag fått höra från olika håll att jag blivit. Det är ju alltid trevligt att höra även om orsaken känns sådär. Man får också reda på vilka människor man har som verkligen finns där. Alltid intressant.
Annars känns allt lite upp och ner just nu. Vet varken ut eller in om något. Känns som jag håller på att gå sönder verkligen.

Tänkte bara kika in och säga att jag hade det väldigt trevligt och mysigt i Malmö! Igår fick jag jobba för första dagen denna vecka och ska fortsätta med det resten av veckan.

Skönt med lite extrajobb och pengar! Tackar vi inte nej till!
Annars så är det väl ganska som vanligt. Försöker komma underfund med något.

Önskar att jag kunde få ett äpple i huvudet som Newton eller liknande haha, något som kan knäcka koden till min sanna lycka!

Sitter nu nyduschad efter en dag på stranden med en kall efes. Det skulle kunna vara en vanlig dag i Alanya men så är det inte. Bränt mig som fan har jag gjort, men min filosofi är att det blir brunt sen haha.

En dag som denna var precis precis vad jag behövde!

Jag har det bra här i Malmö. Maximys på dagen och sen mys med mammans han på kvällen. Grillat och vin bjöds det på igår, det slank ner kan man säga. Lyssnade på massa musik gjorde vi. Mycket förknippas såklart med alanya och minnen. Musik är så stor del av livet för mig så jag vägrar att deppa ihop av låtar och inte kunna lyssna på dem.
Vilken frihet att gå en dag utan några tårar och utan försök till kontakt. Jag hoppas att det fortsätter så när jag kommer hem.

Idag har vi haft en heldag på stan. Här är hela staden fylld av festival nu. Mycket människor och annat är det. Lunchade lite, langos blev det för mig, det äter man ju inte varje dag men det var nog inte så gott som jag kommer ihåg så imorgon får det nog bli något från det turkiska köket. Vi pausade lite på fridays för en liten drink. Mums säger jag om den. Kvällen fortsätter med räkor och ost så det kan ju inte bli annat än fullträff.

Nu sitter jag på tåget som snart rullar mot Malmö. Ska mysa med mina älsklingar i några dagar. Förhoppningsvis så kan min panikkänsla försvinna för att inte återkomma. Det återstår att se.
Jag har inte varit särskilt stark de här dagarna som har varit. Har försökt på alla sätt och vis att få tag på honom. Mindre charmigt och smart. Jag vill verkligen inte göra det egentligen. Men som är för världen känd gör kärlekens starka känslor att man inte alltid tänker rationellt.
Jag hoppas att det bara blir bättre från och med nu.

Ingenting har någonsin känts så mycket i kroppen som detta uppbrott. Inte ens saknaden efter honom i början av förhållandet. Allt känns hopplöst och jag börjar förstå varför folk hamnar på psykakuten efter att ha gjort slut.
Nu befinner inte vi oss i samma land heller så jag kan inte bara lite sådär över dagen åka och prata med honom öga mot öga även om det känns väldigt lockande. Tittade till och med på flygbiljetter häromdagen faktiskt...
Om jag bara visste vad som
Rör sig i hans huvud? Jag vet att jag borde känna bara nej tack. Det låter värre än det varit. Men många bäckar små heter det och nog har det varit många, många små bäckar. När den stora bäcken rann över så passade det sig tydligen inte. Jag har kämpat och kämpat och inte ens fått hälften tillbaka. Ändå sitter jag här hemma ständigt på bristningsgränsen. Hur kan det vara så jävligt?

If it's meant to be, we'll find a way to be together...

Jag vill bara skrika ut all smärta som jag har inom mig. Vad gör man när man inte orkar mer?

Bläää sov skitdåligt inatt. Feber och täppt näsa. Bara jag blir frisk till fredag när jag ska till skåneland och mina finisar! Det ska jag väl kunna bli ändå får jag hoppas!
Det värsta är att jag blir sån lipsill när jag har feber och så rinner snoret mer när man gråter haha. Livet är underbart helt enkelt!

Försökte ju få tag på honom igår men inget svar.. Jag antar att han verkligen menade det när han sa att vi aldrig mer ska höras. Det suger. Men men what to do..

Igår kväll (alltså söndag) kände jag i halsen att jag skulle få en förkylning och javisst. Har alltid så svårt att sova när jag är sjuk.

Orkar ju egentligen inte vakna. Suck. Vad skönt det har varit att sova. Inte tänka på något och inte känna något. Men jag kan ju inte sova hela dagen. Idag är det ju handbollsfinal också!

Annars kan det här ha varit den längsta veckan i mitt liv. Inte ett ord på en vecka. Jag tror jag går sönder snart. Alkohol som botemedel fungerade inte så fasligt bra. Blev snarare lite värre.

God morgon. Om jag ska vara ärlig vet jag inte ens om jag somnade riktigt ordentligt.

Trött är jag och lite illamående men det är det värt hade väldigt kul igår ändå.
Det var ju väldigt dumt att skicka det där smset, speciellt eftersom jag vet att han inte kommer svara.

Så nu är jag den där svaga i alla fall. Starkt känner jag just nu att jag bara vill hoppa på första bästa flyg ner.

Jag vet inte men tanken på att aldrig mer få se honom känns helt outhärdligt. ORKAR INTE!

Det var nog dumt.. Skickade ett sms. Mina känslor tog över än en gång. Inte okej. Dags att radera ALLT kanske?

Jag försöker, försöker intala mig själv att det är såhär det ska vara. Eller jag vet att det ska vara så. Allting verkligen allting har en mening här i livet.
Jag vet att jag förtjänar mycket bättre, det är det jag måste intala mig själv.
Jag har månaden ut på mig, sen ska det fan vara nog. När nästa månad börjar då ska jag vara redo på riktigt att släppa taget och släppa in det nya i livet. Det känns som en okej tid, inte för lång och inte för kort.

Min älskade fina syster! Hon är den som funnits här mest för mig under dessa jobbiga veckor som varit ❤ Hon skickade denna till mig idag.

Jag kände att det kunde vara dags för mig att ta tag i träningen redan idag.

Det känns ju alltid ganska så bra efter att man kört slut på sig. Jag klarade av förvånansvärt mycket idag för att inte ha kört på några veckor.

4,29 km löpning blev dagens träning.

Melvan är nedstängd på obestämd tid. Jag behöver skriva av mig, så då får det bli en "systerblogg".

Ett nytt kapitel i mitt liv har startat även om jag egentligen inte vill det. Men oväntade saker händer i livet. '

Nu skulle jag egentligen ha befunnit mig i alanya, umgåtts med vänner och mitt livs kärlek. Men efter ett otroligt kämpande allra mest från en sida, har efter nästan 4 år av kärlek och drama blandat med starka känslor av olika slag, vårt förhållande inte gått att rädda trots otaliga försök. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det vilket i mitt fall nu gör situationen och känslorna outhärdliga.

Trots att jag normalt se mig som realist har jag i vårt förhållande varit en obotlig romantiker som trott att kärleken övervinner allt.

Ibland vill livet annat med en och är det något jag lärt mig är att oavsett hur stark kärleken är går det inte alltid att leva happily ever after. Det gör fruktansvärt ont nu och kommer göra en tid framöver, jag måste bara acceptera det.