Ibland så gör det lite extra ont allting. Jag tror att den största anledningen till att jag mått så fruktansvärt dåligt nu i vårt uppbrott är ja självklart att jag har de starkaste känslorna för honom, starkare än jag haft till någon annan. Men inte det utan när han åkte härifrån i april så sa vi hejdå bombsäkra på att ses igen. När jag gick ut i porten och pussade honom sista gången och såg honom åka iväg till flygplatsen så var inte det sista gången. Därför känns det som att jag kommer inte få nåt ordentligt avslut.
Alla har bara sagt till mig hela jävla sommaren "men varför åker inte du ner". Jag struntar i om folk förstår eller inte. Jag tror inte någon vet hur jobbigt det har varit för mig att inte bara ha slängt mig ner på ett plan. Jag hade hoppats på att han skulle göra en handling som bevisade att han kände precis så som de orden som kommer från hans läppar, som jag hör. Men nej, när allt väl kom till kritan så handlade det om att det var jag som skulle springa efter honom vilket jag gjort i 3,5 år. Så hur mycket kan jag då betyda egentligen? Det här är något jag ältat dag ut och dag in den här sommaren. Var hans känslor äkta över huvud taget någon gång?
Dessa frågor och funderingar kring hans känslor och vad han gjort tar fortfarande inte upp tillräckligt mkycket tid och plats i min hjärna eftersom jag istället går och tänker på alla miljoner gånger som var sådär "jag tror inte att det här är sant, kan man känna såhär". Till exempel för nästan tre år sen när jag åkte till arlanda med min mamma för att hämta honom till mitt hem första gången han åkt till ett annat land. Eller när jag åkte ner första gången själv och var så nervös att mina händer skakade som att det var en jordbävning i dem när jag skulle skicka sms. När vi var och åt på flash mitt i natten och himlen öppnade sig när vi skulle gå hem och sprang hand i hand i regnet. Eller alla mina testunder hemma hops hans svägerska där jag använt mig av de ord turkiska jag kunnat och vi har faktiskt förstått en hel del. And the list goes on.. Tanken på att de här människorna bara kommer vara minnen för resten av mitt liv gör det outhärdligt att ens vara vaken, att vara närvarande. Hur jävla lång tid kan det ta. Jag menar jag har snart inte sett honom på 5 månader. Det är över ett år sen jag var i Alanya.
Jag borde bara fokusera på det dåliga för det finns det en hel del av med, men inte ens det hjälper...
